Ouija - historien bakom

Det senaste århundradet har ande- eller talande bräden gett otaliga timmars underhållning för dem som gett sig till att spela. Andebräden, häxbräden, orakelbräden och mysteriebräden är alla varianter på det talande brädet. Även om talande bräden debuterade i Amerika ca 1890, dök många inkarnationer upp i mitten av 1800-talet i Europa. Edward O’Brian upptäckte det tidigaste kända patentet på talande bräden i patentkontoren i London, England. Adolphus Theodore Wagner, musikprofessor och boende i Berlin, kungadömen Preussen, ansökte om patent för en ”PSYKOGRAF, ELLER EN APPARAT FÖR ATT INDIKERA PERSONERS TANKAR GENOM NERVELEKTRICITET” den 23 januari 1854.
Det var 36 år innan det första patentet söktes i USA.

Detta patent beskriver vidare anordningen och identifierar det som ett talande bräde. ”Apparaten består av en kombination av balkar eller träbitar sammanfogade för att tillåta fri rörelse i alla delar.
Från ett av benen hänger en spårare på en eller flera av de andra extremiteterna sitter en skiva fast, på vilken operatören ska placera sin hand, och från denna extremitet eller extremiteter hänger ytterligare en spårare. De andra delarna av apparaten består av en glasplatta eller annan ickeledare, och av ett alfabete och en uppsättning figurer eller siffror. När en person som besitter nervelektricitet placerar sin hand på
en av skivorna kommer instrumentet omedelbart att börja fungera, och spåraren kommer att stava till på alfabetet vad som passerar i operatörens sinne.”

Det är ganska märkligt att inget nämns om det spirituella eller ockulta i hans patent. Denne gentleman menar helt klart att meddelandena som uttalas av apparaten skapas i operatörens sinne.
Denna tanke dupliceras genom patenten för talande bräden.
Även om många spiritualister och utövare av det ockulta hävdar att de använder talande bräden för att kommunicera med den andra sidan, så gör uppfinnarna, eller snarare patentsökandena, inga sådana påståenden. Som du kommer att se så fick talande bräden eget liv från första början.

Sju år senare dokumenterades snarlika anordningar i Allan Kardecs efterföljarroman ”Le Livre des Mediums, översatt av Anna Blackwell som ”The Medium’s Book”. Allan Kardec, som av många anses vara den franska spiritualismens fader, skrev detaljerade redogörelser om sådana varianter på talande bräden. Följande fulla dokumentation kan hittas på sidan 160, under stycket SEMATOLOGY AND TYPOLOGY:

”För att åstadkomma andekommunikationer oberoende av mediets sinne, har olika instrument uppfunnits. Ett av dessa är en sorts visarplatta, på vilken alfabetets bokstäver är uppställda som dem på nålen för en elektrisk telegraf; en rörlig nål, satt i rörelse genom mediets påverkan, som med hjälp av en ledande tråd och trissa pekar ut bokstäverna. Vi kan dock inte undvika att tänka oss att mediets tankars oberoende försäkras, och att detta oberoende bevisas mer slutgiltigt av de oväntade och relevanta svaren, än genom alla de mekaniska anordningar som hittills uppfunnits för detta syfte. Dessutom är skeptikerna, vilka alltid håller utkik efter trådar och maskineri, och är mer benägna att misstänka lurendrejeri i samband med varje specifikt mekaniskt arrangemang än
med ett bart bord, tomt på alla tillbehör.

”En enklare anordning, men en öppnare för missbruk, vilket vi kommer att se i kapitlet om bedrägerier, är den som uppfunnits av madam Emile de Girardin, och med vilken hon mottog många och intressanta kommunikationer; för den damen, smart som hon var, hade svagheten att tro på andar och deras manifestationer. Instrumentet menades bestå av ett litet bord med en rörlig skiva, arton tum i diameter, vilken snurrade fritt på en axel som ett hjul. På dess kant är skrivet bokstäverna i alfabetet, siffrorna och orden ”ja” och ”nej”. I mitten finns en fast nål. Mediet placerar sina fingrar på detta bort, vilket snurrar och stannar när önskade bokstäver kommer fram under nålen. De indikerade bokstäverna skrivs ned en efter en och ord och fraser mottas, ofta mycket snabbt.

”Det är att notera, att skivan på det lilla bordet inte snurrar runt under fingrarna, utan att fingrarna är kvar och följer brädets rörelse. Ett kraftfullt medium kan troligtvis motta en oberoende rörelse; i vilket fall experimentet skulle bli mer avgörande, därför att det skulle vara mindre öppet för möjligheten av fusk.”

Intressant nog så verkar Kardec’s första rad fullständigt motsäga den sista raden i Wagners patent. Patentsökanden uppger att ”spåraren kommer att stava till på alfabetet vad som passerar i operatörens sinne”. Kardec uppger ”För att åstadkomma andekommunikationer oberoende av mediets sinne...”. Där börjar uppdelningen mellan den menade och den faktiska användningen av det talande brädet. Det skulle inte dröja länge förrän detsamma skulle följa i Nordamerika.

I USA kombinerade det första talande brädet märkligheten hos planschetten och användbarheten i dess europeiska kusin, visartavlan (The dial plate). Detta talande brädes födelse var en mycket mer sekulär satsning. Det skulle krävas sju män från mycket olika bakgrunder, för att föra det första talande brädet till nästan varje hem i Nordamerika: Charles Kennard, Harry Welles Rusk, överste Washington Bowie, Elijah J. Bond, William H. A. Maupin, den gäckande E. C. Reiche, och naturligtvis, William Fuld. Dessa män förenade sitt land, resurser och pengar för att skapa The Kennard Novelty Company i Baltimore, Maryland. De hade två saker gemensamt: allihop var chanstagare redo att pröva någonting nytt, och alla var medlemmar i Frimurarna. Det är mycket troligt att de träffades genom det hemliga sällskapet. Kanske sittande runt ett bord, rökande cigarrer och drickande en kväll, bildade de en pakt som skapade The Kennard Novelty Company.

Med pengarna att finansiera företaget hade översten ett fast grepp om allt som rörde företaget. Rusk blev utsedd till direktör, eftersom han hade mest erfarenhet i patentlagstiftning och kunde spara pengar genom att själv skicka in pappersarbetet. Kennard hade en del land och byggnader över från sitt gödselföretag som han planerade att fullständigt upplösa. De valde adressen 220 South Charles Street i Baltimore och Kennard fick för sin mark sitt efternamn i företagets. Bond hade idéerna om att företaget behövde göra sina leksaker och krimskrams annorlunda från konkurrenternas. Det finns ingen uppgift om att Bond officiellt var med i företaget, men hans patent tilldelades antingen medarbetare i företaget eller företaget självt. Maupin kvarstår som ett mysterium. Eftersom han försvann innan det ens hade startats, är patentjobbet det enda beviset för hans inblandning. William Fuld, vilken var registrerad som fernissare i Baltimores stads telefonkatalog 1890, spelade en framträdande roll i den dagliga verksamheten, inklusive produktionen. Detta varade dock inte länge Fuld hade mängder av egna uppfinningar, men på grund av hans ålder och monetära ställning jämfört med sina andra partners, måste han arbeta för att nå toppen. Mindre än ett år gick innan Fuld började sin plötsliga klättring.

Historiskt är William Fuld nämnd som uppfinnaren och fadern till OUIJA®-brädet. Faktum är att familjemedlemmar och avkommor till familjerna Fuld och Bowie bekräftar detta. Den enda förklaringen som kunde stödja detta som fakta är maktdelningen. Eftersom Fuld hade minst att erbjuda i företaget vad gällde pengar och erfarenhet, fick han minst betalt. Det är möjligt att Bonds namn finns på patentet bara för att detta var hans del av kakan. Vid denna tidpunkt, är detta endast en teori. Ingen har kommit fram med bevis om vem som faktiskt uppfann OUIJA®-brädet. Hur som helst är William Fuld vida sedd som dess fader och kommer för alltid att vara förknippad med det.

År 1891 sålde OUIJA®-brädet ganska bra. Bara åtta dagar efter att Bonds patent godkändes, ansökte Kennard för en förbättrad version av det talande brädet och kallade det så. Den 18 februari 1891 registrerades Kennards patent. (nr 462 819). Det tillkännager: ”Låt det bli känt att jag, Charles W. Kennard, boende i Baltimore, staten Maryland, har uppfunnit vissa nya och användbara förbättringar av Talande Bräden av vilka följande är en specifikation.” Detta talande bräde var mycket lik de tidigare nämnda visartavlorna (Dial plates), där de rörliga delarna var fasta på ena sidan och kunde svänga i en båge och peka på bokstäverna, talen eller orden.

Detta var Charles Kennards sista gärning som medlem av Kennard Novelty Company. Kort efter att hans patent godkändes den 10 november 1891, togs Kennard ur företaget. Även om det var hans namn och land, sägs det att Kennard inte var någon klok affärsman. Frustrerat av hans vision av vart företaget skulle gå, blev han utröstad genom vad som idag skulle kallas för fientligt övertagande. Kennards son, Edward Kennard, uppgav i ”CHAIRMAN OF THE OUIJA® BOARD” att han alltid hade fått höra att William Fuld körde ut hans far ur företaget. Det var troligare Bowie. År 1892 var Kennard inte längre associerad med Kennard Novelty Company medan Bowie blivit listad som chef och William Fuld som föreståndare. Företaget flyttades till 909 East Pratt Street och samma år ändrades namnet officiellt till The Ouija Novelty Company.

Kennard försökte sälja ännu en version av det talande brädet som han kallade ”the Volo”. Bowie och Fuld svarade på detta med en snabb marknadsföringsmanöver. Ouija Novelty Company köpte varumärket Espirito från det välkända nordliga W. S. Reed Toy Company, och placerade en exakt kopia av Kennards Volo-design
på baksidan av deras OUIJA®. Konsumenterna gladdes åt att få två talande bräden för priset av ett, medan Kennards affärsrörelse med Volo skrumpnade. Han hade inget sådant varumärke på sin Volo och det antyddes att han stulit designen från Ouija Novelty Company. Men år 1897 placerar en annons för ”Igili – det makalösa talande brädet” American Toy Company på 222 South Charles Street, Baltimore, Maryland, Kennard Novelty Companys gamla adress. Charles Kennards kärleksaffär med det talande brädet var inte helt över. Hur som helst så hördes inget från honom igen förrän år 1919.
Med den enorma segern för Ouija Novelty Company var budskapet klart. Människor skulle slåss om OUIJA®-brädet och många skulle försöka göra anspråk på det. Detta var den första av många vänskaper som förstördes över vad många hävdar bara är ett spel.

William Fulds första varumärke inom talande bräden, ORACLE, lämnades in 22 januari 1902 (nr 37 806) och godkändes 18 februari 1902. William Fulds första patent på talande bräden (nr 479 266) lämnades in 28 mars 1892 och styrktes 19 juli 1892. Detta patent gjorde förbättringar av ”fingret” eller den rörliga delen av det talande brädet. Hans skisser visar också ett underligt, nytt utseende på själva brädet.

År 1894, med Bowie som upprätthöll kontrollen över företaget och med Fuld och Rusk vid sin sida, började OUIJA®-bräden tillverkas i större antal. Företaget flyttades till 20 North High Street för att
klara av en större produktion.

År 1898 var överste Washington Bowies liv fullbokat. Jobbet som tullövervakare och driften av Ouija Novelty Company visade sig vara en för stor splittring. 12 april 1898 omfördelade Ouija Novelty Company sina tillgångar, inklusive Bonds patent, till Rusk och Bowie enligt följande proportioner: 1/6 till Rusk och 5/6 till Bowie. Rusk i sin tur sålde sina återstående tillgångar till Bowie år 1902, vilket gav Bowie fullständig äganderätt till varumärket och patentet för OUIJA®. Dessa transaktioner finns bevarade i The Trademark and Patent Office i Washington D.C. Även om Bowie flyttade över produktion av OUIJA®-bräden till William Fuld, överlämnade han inte officiellt alla aktier förrän 1919.

Med Rusk och Bowie som tog ett jättekliv i bakgrunden, var Fuld i behov av en heltidspartner. Fuld själv var en tullinspektör och han visste att han inte kunde lägga all sin tid på sin leksaksrörelse. År 1898 bildade William och hans bror bolag tillsammans och kallade det Isaac Fuld & Brother. De hyrde rättigheterna att tillverka OUIJA®-bräden från Bowie och delade inkomsterna från deras andra spel. Isaac var fem år äldre än William och hade själv en del erfarenheter av affärer. De behöll sitt företag på samma adress, 20 North High Street, de ingick ett juridiskt avtal som formellt klargjorde villkoren i partnerskapet den 28 mars 1900. Det klargjorde att ”Detta intygar härmed att Wm. Fuld och Isaac Fuld (båda boende i Baltimore City) denna dag har ingått partnerskap inom tillverkning och försäljning av spel etc, kända som Ouija, U.C. Billies Return Pool & U.C. Billies Calculator etc. I det att de har gått med på att göra affärer genom att dela vinsten förutom det i tillägg till ovanstående, Wm. Fuld ska motta tio cent per dussin royalty på Return Pool & tio cent per dussin på Calculator. Och för denna betydelse ska han låta vara kvar i bolaget summan av fem hundra dollar, att användas för att bekosta utgifter för material i tillverkningen av sagda spel.”

I april 1901 var partnerskapet och syskonskapet över. William och Isaac blev osams och Isaac fick omedelbart gå. Isaac och William talade aldrig med varandra förutom i rätten. Överste Washington Bowie anställde sin son, Washington Bowie Jr, för att representera William Fuld i rätten mot sin bror. William Fuld satte sin bror inför rätta i december det året.

I detta första mål som återöppnades 1919, begärde William Fuld rätten att tvinga Isaac Fuld att lämna över böckerna och registren över det forna partnerskapet för att lista ut hur man skulle distribuera alla kvarvarande pengar. William var övertygad om att Isaac var skyldig honom pengar, och begärde också ett föreläggande som inte tillät Isaac Fuld att tillverka eller sälja OUIJA®-bräden. Hans begäran tillstyrktes. Målet blev otäckt; överste Washington Bowie och William tog hand om och öppnade post adresserad till Isaac på adressen 20 North High Street. Deras försvar gick ut på att det var affärsbrev och eftersom han inte längre var delaktig i företaget, var breven inte hans. Fallet var öppet fram till 1919. Syskonrivaliteten skulle snart tas till en annan nivå.

William Fuld ändrade sitt företags namn till The William Fuld Manufacturing Company och flyttade sin OUIJA®-rörelse till 1208 Federal Street. Affärerna började gå trögare och från 1905 till 1907 flyttade William sitt företag till hemmet på 1306 North Central Avenue.

År 1907 fortsatte Elijah Bond sitt leksaksföretag i West Virginia.
Bond ansökte om ett varumärke (nr 63 360) den 28 mars 1907 och som registrerades den 18 juni 1907. Detta varumärke gäller ett spel som han kallade NIRVANA och som hade en svastika som logotyp. Den 20 juni flyttade Bond detta varumärke till The Swastika Novelty Company. Till dags dato har inget sådant spel hittats och ända tills det dyker upp kan det inte uteslutas att det är ett möjligt talande bräde.

År 1908 gick försäljningen upp och William Fuld, Inc, flyttade till 331 North Gay Street tills 1911, när William invigde sina officiella visningslokaler på 1226-1228 North Central Avenue. William ansökte om ännu ett patent som förbättrade talande bräden (nr 1 125 833) den 24 januari 1914, vilket beviljades den 19 januari 1915. Denna adress skulle fortsätta att vara OUIJA®s hem tills en enorm försäljningsökning år 1918.

Under tiden bröt Isaac Fuld föreläggandet som han ålades år 1901.
År 1904 sände Isaac ut provexemplar av sin version av det talande brädet, passande namngivet the Oriole board. Dessa bräden var exakta kopior av originalen, OUIJA®-brädena som tillverkades I det före detta partnerskapet med hans bror. Isaac använde stenciler från de förra OUIJA®-brädena genom att skära ut toppen där ordet OUIJA® syntes. (Dessa stenciler finns i familjen Fulds ägo än idag). Han kallade sitt leksaksföretag för The Southern Toy Company, och drev det i sitt hem.

Eftersom William var en mästare på PR och OUIJA®’s mysterium, talade han om för reportrar att brädet hade sagt åt honom att ”förbereda sig för stora affärer”. Han startade ett utmanande projekt och lät bygga ett enormt trevåningshus för att inrymma hans företag på 1508-14 Harford Ave, Lamont Ave, Federal. Dörrarna öppnades år 1918 och Williams höga insats belönade sig. Försäljningen av OUIJA® började öka. 1919 var ett minnesvärt år för William. Han ansökte om designpatent nr 56 001, vilket revolutionerade den rörliga delen i spelet, blev tilldelad alla utestående rättigheter till OUIJA® av överste Bowie, åtnjöt inkomster av skyhög försäljning och nationella hyllningar, och lade tillrätta den pågående fejden med hans bror Isaac. Charles Kennard dök åter upp år 1919 med ett varumärke (nr 127 563) på ett spel som han kallade WEIRD-A. Noterbart är att han nämner sitt företag som Kennard Novelty Company.

I april 1919 började William Fuld Inc skicka brev som varnade återförsäljare för att köpa de talande brädena Oriole med att dessa bröt mot Williams patent, och att den som köpte och sålde dem även bröt mot lagen. Oriole-brädena kan ha tagit marknadsandelar från OUIJA® och detta tåldes inte. Så snart Isaac fick veta om breven, stämde han William och hävdade att han och hans företag försökte skada The Southern Toy Company och dess ägare med dessa utskick. William kontrade genom att misstänka att Isaac hade brutit mot föreläggandet från år 1901 med sitt eget vittnesmål: han hade skickat ut prover på Oriole-bräden år 1904.

Isaac vittnade om att hans bräden var annorlunda för att hans rörliga bord inte hade ben med filt utan snarare stålrullar (genom proven som skickats ut 1904 vet vi att detta är felaktigt). Hittilldags har inga rullande bräden hittats; bara ben med filt i ändarna har upptäckts). 1901 års rättsfall öppnades för att klargöra huruvida Isaac verkligen hade brutit mot föreläggandet. Båda rättsinstanserna ansåg att Isaac hade brutit mot föreläggandet, men att skada därav inte kunde förvissas. Isaac hade ingen formell bokföring, så hans faktiska försäljning kunde inte bevisas. 1901 års rättsfall fick till slut sitt utslag och William tilldelades inga böter från sin bror eftersom rätten ansåg att William hade låtit det gå för lång tid. Rätten beordrade att ärendet betalades lika. 1919 års rättegång som Isaac drev avslogs, därför att de inte kunde bevisa att Williams utskick skadade Isaac. Domaren bestämde att Isaac hade kopierat och distribuerat sina Oriole-bräden i strid med föreläggandet. Isaac hävdade att han ägde ett varumärke på sitt Oriole-bräde, vilket inlämnades 29 december 1911 och beviljades 14 maj 1912. En ny granskning av hans varumärke avslöjade att det inte var tillämpligt på hans talande bräden, utan snarare hans biljardbord. Han ansökte om ännu ett varumärke för Oriole för att gälla hans talande bräden 30 april 1919, vilket beviljades 22 juni 1920. Rättsutslagen ansåg att detta inte hjälpte till i hans fall. Isaac skulle bli tvungen att betala för alla kostnader i samband med 1919 års rättegång och aldrig mer tillverka ett talande bräde. The Southern Novelty Company fortsatte sin leksakstillverkning tills år 1927.

Med sin brors rättegångsbataljer bakom sig, såg William aldrig bakåt. Han slutade sin befattning i tullen för att ägna mer av sina insatser åt OUIJA®. Han skulle senare tjänstgöra i generalförsamlingen år 1924 och höll sina politiska band hårt. I en intervju med en reporter på Baltimore Sun den 4 juli 1920, hävdade William att han tjänat ca tre miljoner dollar i sammanlagda vinster på OUIJA®-brädet.

Washington Bowie Jr tjänstgjorde som Williams advokat i alla mål rörande OUIJA®-brädet. Washington Bowie Jr:s son, Washington Bowie V, minns när hans far satt sig ned med barnen och gav dem leksakskataloger att bläddra igenom. De ombads leta upp alla annonser för talande bräden som kunde göra intrång på William Fulds patent och varumärke.
Det fanns förstås många och Bowie Jr gick aggressivt till rätta med alla intrång. Han kommer ihåg att hans far aldrig tog emot någon betalning för sina tjänster.

År 1920 kom ännu ett företag inom talande bräden in i det rättsliga rampljuset. The Baltimore Talking Board Company, vilket fanns på
36-38 South Paca Street, drevs av två gentlemän vid namn Charles Cahn och Gilbert Michael. De hade ingen som helst kontakt med William Fuld eller hans företag, men de måste ha hyrt rätten att kalla sina bräden för OUIJA®. The Internal Revenue Service drev in skatt på deras OUIJA®-bräden år 1920. The Baltimore Talking Board Company ansåg att OUIJA®-brädet var ett andligt verktyg, inte ett spel eller sportredskap, och skulle därför inte beskattas. De tog IRS inför rätta och märkligt nog representerade Bowie Jr dem i rätten.
De förlorade och OUIJA®-bräden ansågs som beskattningsbara.
De överklagade beslutet ända upp till högsta domstolen. Tyvärr struntade högsta domstolen i ärendet utan att höras och talande bräden är beskattningsbara ännu idag.

Från 1919 till 1927 ansökte William om fler patent och varumärken för sina talande bräden. Han utökade sitt varumärke Oracle (nr 130 142) till the MYSTIFYING ORACLE® år 1919. Denna andra serie av talande bräden introducerades för att bekämpa det växande antalet plagiat som strömmade in på marknaden. William visste att om han själv gjorde en billigare version så skulle han ta deras inkomster.
Han hade rätt. Han introducerade också en serie av varumärkesskyddade OUIJA®-juveler (nr 140 126) och OUIJA®-olja för reumatism (nr 143 008). OUIJA®-brädet blev varumärkesskyddat som det egyptiska turbrädet (nr 148 331), och the MYSTIFYING ORACLE® blev varumärkesskyddat som det hinduiska turbrädet
(nr 137 521). Eftersom han räddes för intrång genom uttalet av OUIJA®, ansökte William också om varumärke för WE-JA (nr 142 00). Hans sista varumärke (nr 164 563) skulle ansökas för hur ordet OUIJA® såg ut.

Katastrof drabbade familjen Fuld den 24 februari 1927. William övervakade alltid arbetet i fabriken. När en flaggstång behövde fästas på toppen av den tre våningar höga byggnaden, följde William med. När järnstödet som han lutade sig mot for ut ur sitt fäste, föll han baklänges över baksidan av huset. Han tog emot sig tillfälligt på ett av fabrikens fönster men kraften i fallet fick fönstret att slå igen och han föll till marken. I inledningsskedet fick han smärre benbrott och en hjärnskakning, men han mottog den dödliga skadan under transporten: ett av hans brutna revben spetsade hjärtat och han dog på sjukhuset.

Williams barn tog över företaget. Catherine och William A Fuld drev företaget tills den yngste brodern, Hubert, blev direktör för William Fuld Inc år 1942. William A Fuld tänkte ut ett nytt talande bräde och ansökte om patent för hans elektriskt utrustade Mystifying Oracle® (nr 1 870 677) den 6 juni 1930, vilket beviljades den 9 april 1932.
Han ansökte om ett varumärke för denna version av the MYSTIFYING ORACLE® den 15 april 1933; serienummer 336 821. Denna uppfinning kunde ha revolutionerat de talande brädena, men det var inte dess öde. Det var gjort av metall och kostade ungefär tre gånger så mycket som den vanliga OUIJA®. Den rörliga planschetten skulle lysa upp när dess kontakter nådde varandra och rullade tvärsöver brädet. Depressionen tillät inte att folk spenderade sina pengar på onödiga ting, och the Electric Mystifying Oracle sålde inte bra.
Efter ett år av dålig försäljning lades projektet ned och brädena smältes ned.

Branschen för talande bräden såg ett förnyat intresse på 1940-talet. För att förbereda för detta ansökte William A om ett designpatent
(nr 114 534) på vad som vi i dagsläget känner igen som OUIJA®-brädet. Många företag introducerade sina egna talande bräden. Även om utseendet var snarlikt erbjöd många extravaganta färger och grafik.
P g a ointresse eller en fallande marknad fick till slut alla dessa företag slå igen till fördel för familjen Fuld.

Familjen Fuld flyttade två gånger till innan de befann sig i sina slutgiltiga lokaler. Från 1951-1961 hyrde familjen Fuld yta på Charles Street och Warwick Avenue i tur och ordning År 1962 var byggandet av deras slutliga adress 1318 Fort Ave slutfört.

Williams arvingar fortsatte att förnya sina varumärken vilket gav varierande försäljning genom åren ända tills en ödesdiger dag. Försäljningen av OUIJA®-bräden ökade igen och familjen Fuld fick ett erbjudande de inte kunde motstå. Direktör Robert Barton från Parker Brothers tillkännagav att de hade tagit över William Fuld Inc och alla dess tillgångar den 23 februari 1966, vilket i praktiken avslutade familjen Fulds förbindelse med OUIJA®. Hasbro Inc äger för närvarande varumärkena OUIJA® och MYSTIFYING ORACLE®.


Tillbaks till Ouija